tisdag 16 april 2013

Uppdraget


1. Jag gick sakta över den gröna, blommiga ängen, sakta för jag visste inte vad som kunde lura i gräset eller bakom några buskar. Jag smög över ängen mot ett skjul. Långt borta kunde jag skymta att någon satt i skjulet men jag visste inte vem det var, jag smög långt nere vid gräset för att ingen skulle se mig. När jag hade kommit förbi skjulet så sprang jag över en mycket stor gräsmatta och det tog tid. När jag var över ängen så hade det tagit 10 minuter bara att springa över den. En mycket stor äng alltså.

2. Mina fötter kändes tunga men jag fortsatte ändå, jag vill framåt, till slutet, till mitt mål. Jag tittade ner på mina converse skor, de var alldeles våta. Men det hindrade mig ändå inte från att fortsätta framåt. Jag såg inte roten som satt fast i marken och snubblade. Mitt bruna hår blev alldeles kletigt av lera och min mörkrosa collegetröja var också lite lerig.

3. Jag kom fram till en bäck. Den var väldigt lång så det var lite svårt att bara gå över den för den var bred också. Jag funderade över hur jag skulle kunna komma över men hittade ingen lösning. Men sen tänkte jag att jag kunde hoppa över den men hejdade mig i sista sekund. Jag hade inte klarat av det ändå. Men jag vill komma över den så jag ser mig om efter hjälpmedel som kan ta mig över bäcken. Jag hittade en tjock träplanka att lägga över bäcken för att kunna gå över. När jag kom till andra sidan så trillade plankan ihop och flöt med bäcken. Jag vänder mig om och fortsätter framåt, lättad av att ha klarat det så jag kunde fortsätta.

4. Väl över på andra sidan bäcken så känner jag mig lättad men också väldigt trött och utmattad. Lyckan tränger fram inom mig när jag fortsätter och kan inte undvika att le. Jag känner mig väldigt förväntansfull och kan inte låta bli att fortsätta.

5. Mitt huvud kändes tungt men jag var fast besluten om att komma fram så jag fortsatte helt enkelt att gå fast att huvudet gjorde jätteont och fötterna kändes tunga som bly och jag tror att jag slumrade till ett ögonblick, men bara ett ögonblick. Jag beslutade mig för att gå till en busstation och ta bussen vidare.

6. Jag ställer mig och väntar på att bussen ska komma och jag behöver inte vänta länge. Några sekunder efter att jag ställde mig på busstationen så syns bussen svänga runt hörnet på väg mot mig. Precis innan jag ska gå på kommer någon springandes mot bussen, antagligen för att hinna med den. Det är en tjej och hon kommer närmare och då ser jag vem det är. Det är Felicia från mellanstadiet. Hon och jag gick i samma klass i mellanstadiet. Felicia hinner ifatt bussen och känner först inte igen mig men sen lyfter hon upp blicken och säger “Men hej Jessica! Jag såg inte att det var du först men nu känner jag igen dig!” Jag ler som svar och vi båda går på bussen. Vi skulle båda åka länge så vi hann prata om mycket på den stunden.

7. Jag känner att klockan börjar bli mycket. Jag måste skynda mig om jag ska hinna fram i tid och såklart så händer det som absolut inte fick hända. Bussen stannar! Ingen vet inte vad det beror på men jag bryr mig inte heller, jag måste iallafall skynda mig och ta ett snabbt beslut om hur jag ska göra. Jag tänker en kort stund och bestämmer mig för att jag måste sticka nu och får springa den sista biten. Felicia såg förvånad ut men jag sa bara till henne “Jag måste skynda mig så jag sticker nu. Vi ses!” Felicia såg lite förvånad ut men hon vinkade iallafall till mig och jag skyndade ut genom bussdörren.

8. Svetten rinner i pannan medan jag springer genom parken och förbi många cyklister och det är många som stirrar efter mig men jag bryr mig inte om de. Mina fötter gör ont och mina vita converse skor var inte vita längre men jag brydde mig inte för tillfället. En sten var i vägen och jag höll på att snubbla men bara nästan. Jag sprang ut från parken och rundade ett hörn där tittade jag på klockan och mumlade något för mig själv. Kanske att jag kunde hinna, det var en liten liten stund kvar innan jag skulle vara där men med lite tur kunde jag faktiskt hinna fram i tid. Precis när jag tror att jag kommer försent så ser jag huset.

9. Det stora huset brer ut sig över den gröna gräsmattan och jag stannar upp och andas ett ögonblick innan jag går in. Jag går upp på 3:e våningen i det stora huset och stannar framför rummet med nummer 17. Där inne sitter mina kompisar och det var precis att jag hann fram i tid. Vi ska precis börja med vårt klubbmöte när jag kommer och jag är glad att jag har så fina kompisar som väntar på mig trots att jag är sen. När mötet är avslutat så ger Nellie, min ena kompis, mig ett paket och hon ler. På vägen hem så är jag däremot inte allt så stressad som när jag skulle dit och går i lugn och ro hem igen.

10. Äntligen hemma igen. Det känns skönt efter allt som har hänt idag att bara ligga på soffan och vila men efter ett tag blir jag så trött att jag somnar.