Metallgallret framför en gammal ventilationstrumma var uppfällt och hänger i två rostiga gångjärn. Maja kikar in i öppningen som leder in i husväggen. Från den plats där Emil står syns inget annat än mörker. Sedan uppenbarade sig en slinga av...vad var det? Ånga? Rök? Det såg inte ut som någondera. En konstig utdunstning gled ut ur hålet och ringlar sig runt Maja. Hon sträcker nyfiket ut armarna och böjer sig framåt.
-Nej! skriker Emil och kastar sig fram mot henne, men Majas lilla kropp verkar sugas in i ventilationstrumman. Utan att tänka sig för stack Emil in huvudet och axlarna i hålet. Metallgallret slår emot hans rygg och i nästa ögonblick faller han neråt, neråt i tomma intet.
Emil landar med en duns mot den hårda marken. Han ser sig omkring.
-Maja?! Skriker han. Var är du??
-Här är jag, säger Maja. Det gick bra, hur är det med dig? säger hon och går fram till Emil för att hjälpa honom upp.
-Det är bra med mig, mumlar Emil. Men var är vi?
Maja ser sig omkring och skakar på huvudet.
-Ingen aning.
De bestämmer sig för att gå vidare och se vad de hittar. De går genom en skog, som egentligen inte alls liknar en skog, utan något de aldrig sett förut. Plötsligt känner de sig iakttagna. Emil kollar bakåt för att se om där är någon. Det är där inte men han känner sig ändå säker på att där är någon så han vänder sig om igen. Då hinner han precis se något som slinker bakom ett träd. Kan det varit en kanin? Eller en räv? Nej, han tycker det liknar någon han aldrig sett förut så han viskar till Maja:
-Jag tror det är någon bakom trädet där borta, säger han och pekar mor ett stort gammalt träd. Maja vänder sig om.
-Jag tror det är fler än en. I nästa sekund tittar det fram flera stycken varelser fram bakom träden. En ljusrosa kanin hoppar fram och Maja blir rädd och hoppar bak bakom Emil.
-Var inte rädda säger kaninen, vi är inte farliga. Maja tittar fram bakom Emil. Alla varelser som tidigare stod bakom träden, var nu på väg fram och Maja var alldeles utom sig av skräck.
-Kom fram nu Maja, sa Emil och drog fram Maja. Kaninen hoppade fram till henne.
-Hej! sa kaninen.
Maja kröp ihop vid Emils fötter och blundade.
-Kom nu så ska jag visa er till mitt hus, sa kaninen. Emil fick släpa med Maja för att hon skulle följa med men efter ett tag gav hon med sig och började gå själv.
-Här är mitt hus, sa kaninen efter en lång promenad som kändes som flera kilometer.
-Vänta! sa Emil. Jag tyckte jag hörde något.
-Ojdå, sa kaninen. Skynda er in i mitt hus. Väl där inne satte de sig vid ett litet konstigt bord som tycktes lika en avhuggen trädstam.
-Det är så här, började kaninen, att det finns många djur i denna skogen och de allra flesta är goda, men det finns en som bara vill andra ont. Det var nog honom du såg sa kaninen nickande mot Emil.
-Ni måste hålla er undan från honom. Han äter sådana som er till frukost och ni borde vara på er vakt.
Nu kollade Maja fasansfullt på kaninen.
-Var är vi egentligen?, frågade hon nyfiket.
-Ni är de första varelser som upptäckt vår värld, ingen har någonsin gjort det tidigare.
-Kom så ska jag visa er runt mer ute.
De tre gick ut ur huset och kaninen började visa de runt. När de kommit till en flod såg Emil den där varelsen igen som han sett tidigare vid kaninens hus. Kaninen pratade på och märkte inte att något som liknade en varg, kom emot de.
-Du, eh..började Emil men kom inte längre förrän vargen rusade mot de.
-Inte bra, inte bra, sa kaninen och yrade omkring, sen stannade han.
-Spring!
Alla tre sprang vidare bort från floden mot ett träd. Emil och kaninen klättrade utan problem upp i trädet men Maja kunde inte komma upp och var fast på marken.
-Maja! skrek Emil och var på väg att klättra ner och hämta henne men kaninen var snabb och hann ner före honom och blixtsnabbt var han uppe i trädet igen, med Maja.
-Ååh Maja! sa Emil och kramade om henne. Du lever!
-Vargen kommer att tröttna och gå sin väg snart, då kan vi klättra ner igen, sa kaninen.
-Bra idé, konstaterade både Emil och Maja.
Efter en lång väntan, vilket kändes som en evighet, klättrade allihopa ner på marken igen.
Kaninen tyckte att de kunde gå vidare men maja var inte så säker på det.
-Men tänk om den där varelsen kommer tillbaka då?
-Ja, men då skyddar jag dig, försäkrade Emil.
-Bra! sa kaninen. Då går vi vidare. De stannade på en stor äng och Maja var väldigt trött efter att ha gått så mycket, att hon kastade sig ner på ängen, la sig på rygg och kollade upp mot den ljusblå himlen.
-Tänk att det finns en hel värld här nedanför oss som vi inte visste om förrän nu, suckade hon och blundade. Men när hon vaknade upp fanns inte Emil eller kaninen vid hennes sida. Hon satte sig upp.
-Emil? frågade hon försiktigt. Hon blev uppriktigt rädd, ställde sig upp och kände hur någon tog tag i henne bakifrån.
Det uppenbarade sig fler och fler varelser och tillslut kom den som hon själv tyckte liknade en varg.
Maja var för skräckslagen för att skrika, eller för att ens försöka ta sig där ifrån. Det enda hon fick ur sig var:
-Vad har du gjort med min bror och min vän?! Var är de?! Hon praktiskt taget skrek ut orden. Men såg sen de, på andra sidan av ängen, bundna de med. Maja tänkte att även om det var en vacker värld var det många varelser i den världen som inte hörde hemma där. De flesta var vänliga med det fanns också de som inte var ett dugg vänliga.
Vargen visade mot andra sidan av ängen där Emil och kaninen var bundna.
Emil försökte texta till Maja att han hade en plan hur de kunde komma loss. Maja uppfattade inte riktigt planen först men tillslut förstod hon.
Maja började distrahera vargarna och medan hon gjorde det kunde Emil och kaninen komma loss. När de såg att de två var borta vände de sig åt andra hållet och då hade Maja också chansen att sticka. Hon tog sig loss och så försiktigt hon kunde smög hon ut från ängen och mötte upp Emil och kaninen på andra sidan. Emil kramade henne.
-Jag tror det är bäst att vi beger oss hemåt nu så att inte alla varelserna hittar ocss och fångar oss igen.
-Det gör ni rätt i, höll kaninen med om.
Han visade de mot portalen som ledde till den andra världen dit Emil och Maja skulle.
-Det har varit väldigt roligt, sa kaninen och såg uppriktigt sorgsen ut.
-Ja det tycker vi med, svarade Emil. Ellerhur Maja?
Maja svarde inte utan gick bara fram till kaninen och kramade honom. Maja, Emil och kaninen såg på varandra och log, innan de gick mot portalen som ledde de hem.
På samma sätt som de kommit dit kom de hem. De landade med en duns på golvet framför ventilationstrumman som Maja hade trillat in i.
De satte sig upp och såg på varandra.
-Jag kommer aldrig glömma detta, sa Maja. Och speciellt inte den ljusblå kaninen, tillade hon.
Emil skrattade till och kramade om henne.
-Inte jag heller, sa han och log.
